Han måste ju ha varit där redan före jag kom men jag såg honom inte.
-Sätt dig! sade han. Och jag satte mig. Det var en utestolgrupp i en träddunge utanför ett höghus i Vanda. Och han började genast berätta.
Det var ingen märklig historia och den skilde sig inte från många andras. Det var sjukdom och arbetslöshet, förtidspensionering och skilsmässa och ensamhet.
I varje mänskas livshistoria finns något särpräglat. Jag befann mig där därför att jag väntade på en person som haft alltför orealistiska förväntningar på livet, drömt om yrken och framgång och pengar som aldrig kunde komma henne till del – förutsättningar, egenskaper, kunskap och skicklighet saknades.
Men hon drömde ännu.
Detta troll åter saknade förväntningar. Med troll avser jag en person som tar avstånd från den mänskliga gemenskapen. Den var inte till för honom. Han var kanske till för den men om det förhåll sig så, brydde han sig inte om det.
En cigarrett föreföll att vara meningen med livet. Sedan kunde en kopp kaffe ge mera mening, eftermiddagstidningen åter öka tillvarons meningsinnehåll eller också inte.
Och nu berättade han en lång livshistoria som var tömd på all förväntan men också på besvikelse och ånger. Som om han pusslat ihop den av notiser han läst, av ord han hört om mänskolivet.
-Vi ses! sade han när jag måste gå.
Det sade han för att det är så man brukar säga. Deprimerad var han inte. Han bara fanns på samma sätt som troll inte finns.
De märkligaste mötena gör att man saknar ord.