Mona Lisa, släng dig i väggen!
Hon stod vid hyllan för mjölkprodukter och radade sorgmodigt in butikens urval av yoghurt för alla smakriktningar. Hon var ett biträde, redan på den äldre sidan, och hon var mycket trött och det var eftermiddag.
Jag nödgades närma mig på en kamrats vägnar och spörja henne om affären eventuellt kunde avvara några tomlådor – bananlådor – för vårt transportbehov?
Hon suckade djupt och svarade ilsket att det knappast fanns.
Så besinnade hon sig. Hon drog isär mungiporna och blottade de av rökning något missfärgade tänderna i vad som kunde, måste uppfattas som ett leende.
-Jag skall titta efter! sade hon.
Det var det vackrast-vidrigaste leende jag sett och det skulle ensamt ha räckt till för att slutgiltigt påvisa den oöverbryggbara skillnaden mellan djur och mänska för varje skeptiker.
På lastpallen bakom butiken fann jag sedan en ensam låda i den sneda solen, den enda hon hittat.
Mona Lisa, släng dig i väggen!