En välsignad färd.
Inte långt från den vrålande motorvägen löpte en slingrande landsväg över grönskande kullar för att ända i en höstfager idyll. Sällan har jag sett ett vackrare landskap, sällan en vackrare gård, sällan vackrare mänskor.
De var vackra framför allt invärtes. Far och mor och son, de liknade varandra som bär – vilka bär det gäller må bli osagt – och deras hem var en oas av trevnad och välsignelse. Jag nämner bara detta: ett av rummen hade bokhyllor längs alla fyra väggarna och de hyllorna var fyllda av god kristen litteratur.
Och allt var välskött, det var inte en demonstrativ välmåga, utan det var denna hjärtliga omsorg som kom varje planta att göra sitt bästa och varje redskap och verktyg att lämna alla tankar på att finna en bättre brukare eller ett bättre hem.
När jag skött mitt ärende och gick till bilen, hörde jag av tre mänskor orden: ”Välsignelse på färden!”
Där hade vi det! Litet överraskad svarade jag: ja, jo, välsignelse åt er också…
Och sedan for jag hem. Eller bort, hur man tar det.