Min tinnitus har bestämt blivit värre.
Förr lät den som sandblästring. Nu sätter den in redan på eftermiddagen och det låter som ett rytmiskt, svagt tassande.
Till sist vänder jag mig om av någon orsak och ser att min självdiagnos var felaktig. Det är en genomsvettig självplågerska som tassar efter mig. Så utmattad är hon att hon inte orkar passera mig – men hon joggar ändå, hon rör sig som en joggare.
Kanske har jag fått en sten i skon? Jag stannar för att låta henne passera. Och slippa skämmas för att hon inte har kondition nog ens att ta sig förbi en gammal man på promenad.
I ett köpcenter såg jag följande slogan som reklam för ett gym: För dig som har viljestyrka! Och en stor bild av en vältränad, brett leende ung kvinna. Underförstått: du ser inte ut såhär bara för att du är lat, skäms! Du passar inte i vår församling.
Jag får lust att gå ifatt tasserskan och fråga vart det är hon strävar med sådan flit och varför. Men det gör jag inte. Vi har trosfrihet här i landet och ingen får störas i sin religionsutövning.