För att haka i slutet på föregående inlägg – jag läser en dikt av Pär Lagerkvist för V.:
Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden,
över markens hus.
Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet människan som lån.
Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra —
ensam, utan spår.
Hon tycker att slutet är väldigt pessimistiskt. Så tycker också litteraturkritikerna, det vet jag. Så tycker inte jag.
Du är deprimerad, menar V. Det är inte depression, menar jag, det är motsatsen!
V. har inga barn. Hon har aldrig upplevt Korsspindelns ondska. Hon vet inte hur hon som hatar kan döda en mänska medan han ännu lever. Hon vet inte hur hatet väcker en intensiv längtan bort från Korsspindelns jordiska domäner och räckhåll – och en lika intensiv längtan till det verkliga hemmet!
V. har idrottat i yngre dagar. Jag uppmanar henne att tänka på ett långdistanslopp, där äntligen klockan ringer för det sista varvet och där målrakan öppnar sig.
Men ”nya himlar och en ny jord”, där rättfärdighet bor, förbida vi efter hans löfte. (2 Petr. 3:13)
Lagerkvist själv må ha tänkt vad han vill men så skall Lagerkvist läsas!