-Sitt! skriker de.
De är två små flickor på strandstigen med en stor hund. Till sist fattar hunden och sätter sig.
På gatan vandrar sedan en yngre kvinna framför mig med en stor schäfer. När hon skall korsa gatan, ropar hon: ”Sitt!” Och medan en förare otåligt väntar vid skyddsvägen, bringar hon småningom djuret till lydnad. Först då kan hon med militäriska steg snabbt korsa gatan.
Vidare, vidare. Nu lämnar jag centrum och hittar äntligen en busshållplats. Där jag står och väntar – och väntar – betraktar jag ett underligt skådespel. Kvinnor – flera anländer, till sist är de nio – i åldern tjugo till femtio har slagit sig ned i solstolar på en välansad gräsmatta. En av dem går omkring med ett papper i handen och gör noteringar.
De har alla hundar av varierande storlek och lurvighet. Och på gräsmattan finns käppar och små ställningar med ribbor på låg höjd. Sedan träder de enskilt fram inför protokollförerskans och de andras blickar med sitt djur och nödgar detta att utföra diverse konster.
Inte bara ”Sitt!” utan hundarna får springa runt käppen, hämta kastade föremål åter till sin matte, hoppa höjd och vad man (kvinna, här syns ingen man) nu hittar på.
Och bussen dröjer och jag grubblar. Varför? Varför ägnar man tid, krafter och pengar åt att lära sitt djur göra konster?
Bussen dröjer mycket länge men kommer till sist. Jag stiger på, tar fram en liten sedel och nämner vart jag vill åka. Chauffören säger: Vi har inte tagit emot kontanter sedan mitten av mars! Du måste ha ett resekort eller en mobilladdning.
Jag blir svarslös och ordlös – så långt har jag gått, så länge har jag väntat Men chauffören är godmodig.
-Sitt! säger han och jag åker vidare. Gratis. I hans ord ser jag dock mening och syfte…