Stadsplaneraren ville efterlikna en medeltida stad.
Det var en uppgift jag hörde i förbifarten ur någon radioapparat. Min fråga är: varför? Inte kommer han ändå att lämna bort vatten, avlopp och parkeringsplatser. Det han uppenbarligen eftersträvar är vindligheten och han tycks ge den något slags egenvärde.
Och sådan fanns det i den stad jag besökte häromdagen. Jag ville gå till järnvägsstationen. Till slut frågade jag en ung kvinna – ja, egentligen var hon två – om vägen.
Hon sade att hon också tappat bort sig och ville hitta till rådgivningen. Som jag råkat passera skylten, var det jag som kunde hjälpa henne denna gång.
Men två män i parken arbetade med att röja bland träden. Nej, de var estländare – de kunde inte visa mig rätt men en av dem antog att om jag gick in i en passage intill, skulle jag komma närmare stationen.
Passagen var en återvändsgränd. Nästa person jag frågade funderade länge. Sedan uppmanade hon mig att ta trapporna i tunneln.
När jag kommit upp, såg jag verkligen stationshuset i fjärran. Det var bara det att jag befann mig på fel sida om spåren och vägen spärrades naturligtvis av höga stängsel.
Dock: jag behövde inte ta mig fram på plankor på gatan eller ta mig i akt för ämbaren med diskvatten och avföring från intilliggande fönster. Jag hoppas att stadsplaneraren inte får sin vindliga vilja fram.