Det finns en sjö, där litteraturhistoriska intryck naturligtvis också anmäler sin närvaro. Och då särskilt t ex en sådan dikt som ”Sjön” av Hjalmar Gullberg:
Den helige herr Bernhard av Clairvaux
bjöd mig, sin väpnare, till stallet gå.
Huvudpersonerna introduceras i den första strofen – St. Bernhard och hans väpnare, den senare för ordet.
Hans konst att tiga är beundransvärd;
han nämnde inte målet för vår färd.
Också det centrala temat för dikten förs genast in – tystnaden, tigandet. Men det mystiska i detta förtas av väpnarens nyktra och lätt naiva beskrivning:
Vi red längs sjön som blänkte spegelblank,
han böjd och grå, jag ung och mera slank.
Väpnarens antaganden om syftet med utfärden förändras efterhand. Man kan minnas att dikten heter ”Sjön” och inte exempelvis St. Bernhard eller Väpnaren. Den behöver inte motivera sin existens och sina förehavanden:
Jag tänkte när vi ridit runt omkring:
min herres ärende var ingenting.
Det är mänskan som kräver att få mål och mening.
Jag tänkte tredje gång vi red den runt:
min herre vet att friluftsliv är sunt.
Friluftsliv eller naturupplevelser är också vad ”mina” sjöbesökare anför som orsak till sina besök.
Och sjunde gång vi nådde klostrets mur:
min herre fröjdar sig åt Guds natur.
Väpnaren slutar att spekulera och ägnar sig i stället åt samma naturupplevelse:
En lärka över oss sjöng vårens pris,
den tolfte gång vi red på samma vis.
Han har inte vågat fråga sin herre om avsikten men nu måste han spontant uttrycka sin känsla.
Då bröts vår tystnad av min kommentar:
”Jag tycker också sjön är underbar!”
En kroppslig bestraffning var utesluten men ännu mera överraskande blir St Bernhards svar.
Så häpen kunde ej ett slag av spö
ha gjort mig som hans fråga: ”Vilken sjö?”
Väpnaren måste ännu för läsaren bekräfta det som frågan låter förstå:
Min herre hade ej lagt märke till
den spegelblanka sjön och lärkans drill.
Otroligt men sant, väpnaren upprepar detta märkliga faktum och betonar det mirakulösa i det inträffade.
Fast vi bevisligt gjorde samma tur,
red han på annat håll, jag vet ej hur.
Den sista strofen sammanfattar allt i en jämförelse mellan den enkla vardagsmänskan och det upphöjda helgonet:
Aldrig skall jag, hans väpnare, förstå
den helige herr Bernhard av Clairvaux.
Men dikten heter alltså Sjön. Varken väpnare eller herre är kanske ändå ”huvudpersonen”. Gullberg drabbades av en svår muskelsjukdom och valde att ta sitt eget liv i en sjö – som dödsorsak angavs drunkning.
Därför ställer jag frågan till min sjö: vad handlar denna dikt egentligen om?
Den svarar inte.
Får jag väl veta någon gång, tänker jag.