Det finns en sjö, dess vatten bär inte bara de rörelsehindrade utan även ljud.
En mild kväll finns där bara jag och två unga damer. De äntrar en plastmadrass och förtroligt samtalande sida vid sida tar de sig ut på vattnet och bort från stranden.
Den bär även ljud. Deras hemligaste tycken och förälskelser kommer till mig i vågor med den svaga brisen.
Med skamsna öron reser jag mig och går till en plats längre bort. Till biktens och den absoluta tystnadspliktens bud hör även att stundom vägra att lyssna.
Och en sjö har inga öron, absolut inte. Sådant tror bara poeter och andra obotliga romantiker.