Det finns en sjö, där bor det en häxa i närheten, nej, det borde jag inte ha skrivit, för hon bekänner en kristen tro.
Men när hennes blå ögon överfar vattenytan ser de mera än andras. Inte bara i den meningen att hon länge observerat naturens liv kring sjön och varseblir mycket som jag inte ser utan hon säger att hon hör till en släkt där det hör till vanligheten att kunna förutsäga framtiden.
Och det finns många sådana släkter, säger hon. Jag frågar henne om min framtid men hon säger att hon ofta först i drömmen får veta vad som skall hända. När jag ber henne ge exempel, berättar hon om symboler hon skådat – sådana som jag skulle kunna tolka hur som helst men som väglett henne i livet. Och närstående mänskors sjukdom eller död får hon ibland veta om på förhand, säger hon.
Själv fördjupar jag mig just i Polanyis klassiska verk om den tysta kunskapen. Vi vet mycket mera än vi tror – fast Polanyi har ett helt annat grepp på ämnet, fysikerns och filosofens.
Drömmen är kungsvägen till vårt medvetande, det är sant och säkert. Men något övernaturligt finns det inte i detta konstaterande. Man sitter någonstans och hör ett sorl av röster omkring sig utan att urskilja några enskilda ord. Plötsligt nämner någon ett bekant namn! Är det så också med drömmar? De medvetandegör det man redan vet…
Hon som inte är någon häxa håller delvis med. Men bara delvis.