Det finns en sjö, en sjö är en vattenansamling och vatten kan inte tänka.
Som sådan äger den stränder och vid dessa stränder samlas svensktalande huvudstadsbor om sommaren, den sköna.
De är av samma ras och art som jag och jag skall därför inte säga mer. De är högljudda och synnerligen olämpliga. Vid sjön häckar ett sällsynt fågelpar – detta par jagar de med skrik och stör de brutalt och obetänksamt.
Fåglar kan tänka i någon mening som skiljer sig från vattenansamlingars intellektuella verksamhet. Det är om tänkandet definieras mycket givmilt, som exempelvis förmågan att lägga samman ett och ett – en unge saknas av två! – eller att målmedvetet förflytta sig från en plats till en annan.
Jag har alltså inte sagt att fåglarnas intellektuella nivå står högre än dessa skrikhalsars.