Regeringens restriktioner tvingar fram nya former för gudstjänsterna.
Igår hölls en friluftsmässa på en privat tomt i huvudstadsregionen. Den genomfördes naturligtvis enligt det lutherska formuläret och det var bara kyrkorummet som avvek från det gängse.
Nästan bara.
Det fanns nämligen också en granne. Han – eller hon, grannen dolde alltid sin egen person bakom ett träd eller en buske – krattade gården under tiden.
Det finns i högmässan många moment där en djup tystnad vanligen råder. Denna gång blev det aldrig tyst utan det hördes ett högt och medvetet ”räfs, räfs, räfs” från tomten intill.
Grannen stod så nära tomtgränsen att grannen var väl medveten om att grannen störde. Grannen bara inte brydde sig om det. Grannen arbetade ju på sin egen tomt och grannen hade eller ansåg sig ha rätt att göra vad grannen ville när och hur grannen ville.
För mig kommer hon som hatar alltid i tankarna när jag erfar sådant. Och artikeln jag just läst på en hemsida var-det-nu-var om varför vi i framtiden kommer att bli allt hänsynslösare.
Prästen sade i sin predikan att han tycker sig ha erfarit att den offentliga moralen på ett visst område på allra sistone hamnat i en sådan störtdykning att kraschlandningen måste vara nära. Det har han också rätt i. De olika delområdena hänger samman, själviskheten är deras gemensamma nämnare: JAG!