Där jag vandrade bland rior och bodar var jag inte uppkopplad.
Där låg stenen som väger 236 kg och en man på min morfars födelsegård – en släkting? – var den enda som förmådde lyfta den. Den har spruckit och sjunkit ner i jorden.
Gick man upp på berget såg man omkring sig skogar, berg och gårdar med kända namn – jag hörde dem alla nämnas av min mor, hon kände dem som bodde där, jag gör det inte.
Om den som en gång använde dessa redskap och åkte med dessa hästkärror och slädar ville publicera ett blogginlägg, måste han först ta sig in till socknens centrum, omkring fem kilometer.
Där fanns en butik som förde allt som behövdes – papper och kuvert och frimärken. Det huset står tomt nu och förfaller långsamt. När jag var åtta år gammal, fick jag där en knallpistol som kostade en mark.
Under några dagar kom jag ofta åter till bodarna och riorna. Under dessa dagar såg jag ingen annan där, mitt i den blomstrande högsommaren.
Inträdet är två euro för vuxna och en euro för barn, berättade en väderbiten skylt. Ingen fanns som uppbar avgiften.
Inte ett virus mötte jag. Inte ett virus.