Någonstans mellan påsk och Vanda fick jag ett samtal.
Det var ett okänt nummer men det visade sig vara en borttappad som hörde av sig genom sin syster.
Det finns många borttappade livets hittebarn i omgivningen. En Föreståndare jag samtalade med berättade att hon aldrig förr har upplevt så mycket förvirring, rädsla och isolering. Hon arbetar sedan länge med livets hittebarn och hon har rätt.
Skrapar man på en främling, dyker det upp ett vilset öde. Mannen i bussen svarade på min enkla fråga och sedan började han prata. ”Ja, bussen går dit. Jag kommer från…”.
Sedan blir det ”god fortsättning” och ”lycka till”. Men kommer där lycka till? Kanske för dem som tar sig mod att tala med främlingar. De som inte har saker i öronen och bara stirrar på sin dosa.
Mannen ville knappt låta mig stiga av, han hade ännu haft så mycket att berätta om den hållplats där jag också kunde ha bytt.
Och kvinna med ryggsäck, du som bjuder mor din på ett veckoslut på spa, läser du detta hann jag inte ropa: det var rätt buss, tack!