Det finns ju folk som benhårt håller fast vid dogmen om änglars icke-existens.
På sistone har jag blivit bjuden på rundturer i huvudstadsregionen av två unga kvinnor, som inte båda kan kallas förtjusande. Den första av dem var nämligen bedårande. Hon bar inte änglavitt utan en mängd färger, inhandlade på lopptorg och återvinning.
Hon tog sig an en vandringsman med biljettbekymmer och hon nöjde sig inte med att upplysa om vägen och köpa honom en mobilbiljett (jo, jag betalade henne i äkta mynt – har änglar fickor?) utan tog sig tid till en lång kringfärd med guidning. Vad mycket nytt där har byggts! Vad mycket hon visste! Också om riktig kultur.
Det är märkligt. Och den andra?
Hon hjälpte mig också, på liknande vis. Men inte lika grundligt. Det kan ha varit en praoängel.
Jag vet inte vad det beror på. Men driver man omkring utan mål och mening sänder Livet omedelbart dem i ens väg. (Se föregående inlägg.) M… och K… och lilla k…
Sätter man ett mål för sin vandring, kan allt ofta slå sig till en bläddra.
Om det inte är något viktigt. Jag hade ett viktigt, tidsbestämt sammanträffande igår på en plats där jag bott men inte längre har några vänner och fränder. Min ena loppsko sprack! Foten var genomvåt och sjuk. Jag orkade inte gå dit jag skulle. Ingen buss dit, inte. En stund grät jag inre tårar på den sista hållplatsen men vände mig sedan mot färdriktningen för återfärd.
Då någon känner igen mig! Hon kör mig dit jag är på väg. Om de vänner jag en gång haft men som nu är döda eller mycket gamla – om dem och om min släkt vet hon mera än jag själv.
Och framkommen är jag hemma på jorden igen. Först när hon är borta inser jag vad som skett.
Sedan möter jag mötet, dricker kaffe och tar en annan väg ”hem”.
E de int underligt?