Molnen låg grå över gator och torg. Det var lördag eftermiddag i världen. Strödda kunder vid tigande cafébord.
Då bröt den in, familjen Bra!
Mormor var ljus och log ständigt med öppen mun. Mor log också med sitt lilla ljusa huvud och tittade alla hon talade med i ögonen. Svärsonen var beskäftig och beställsam. En dotterson och en dotterdotter, två och ett år gamla, packades upp. Pappa tog ur sin nya ryggsäck fram en kasse med barnbehör. Mor log.
Alla var prydliga och talade högt en korrekt huvudstadssvenska. Deras repliker var som på teaatter. De var mycket omtänksamma mot varandra och de log. Mormor mest. Hon hade runda blå ögon och en mun som ständigt stod öppen och log. Hennes höga kinder var röda.
Dottern-mamman vände följsamt sitt lilla huvud mot ömsom barnen, ömsom sin man. Hon sade inget åt någon förrän hon fångat dem med sin ljusa blick. Mormor log. Svärsonen var väluppfostrad och artig.
Mormor tog en baakkelse, hon åt den med sked. Mammadottern och svärsonen åt något hälsosamt. Barnen fick saft.
Men vid ett helt annat bord satt en man som förundrade sig. Detta är alltså verklighet!
Han försökte se på taket, ut genom skyltfönstret, på sina skor. Men blicken drogs oemotståndligt till familjen Bra. Nickedockorna log mot varandra, sade repliker. De var bra. Svärfar kom också. Svärfar och svärson hälsade på varandra, de såg varandra i ögonen. De bytte hurtiga repliker med varandra.
Alla hade nya, blå jeans.
Mannen i hörnet uppfångade ordet ’umgås’, vilket upprepades många gånger. Dessa mänskor talade mycket om att umgås, det var ett viktigt inslag i deras sätt att umgås.
Och allt var bra. Hela tiden var allt bara bra.