Det var mitt i obligationsrätten det hände. Han satt i gamla Domvillan i Åbo Akademi och gjorde anteckningar ur Erkki Aurejärvi och Knut Rohde. Då förvandlades han.
Han blev en juridisk person.
Det har hänt förr men det är mycket, mycket sällsynt. Man vet att Hugo Grotius hade slängar av det, liksom Clausewitz, och det är högst antagligt att också auktoriteter inom den romerska rätten blev det innan de dog. (Gajus skrev ingen självbiografi, men det finns samtida uttalanden som måste tolkas så.)
I detta fall berodde det på att han läst osedvanligt mycket den senaste terminen och försummat både sömn och motion. Han befann sig därför i ett mottagligt tillstånd. Liksom fallet var i Kafkas Förvandlingen eller Processen, kom det plötsligt och oförmedlat över honom.
I och för sig är tillståndet inte enbart obehagligt. Jag minns en gång när vi åkte bil mellan Åbo och Salo och Haqvin körde. Han fastnade i en hastighetskontroll men klarade sig utan böter trots att han hållit mycket hög hastighet.
Han visade upp ett intyg från ett juridiskt laboratorium, där hans speciella status fastställdes och bestyrktes. Juridiska personer kan inte få fortkörningsböter, det fanns det prejudikat på! Och de lät oss fortsätta.
Man föreställer sig lätt att det är en bekymmersfri tillvaro en juridisk person har. Befriad från personligt ansvar, tänker sig många, då kan man passa på att tillåta sig en del excesser som man tidigare undvikit. Men så tänker inte Haqvin.
Det personliga ansvar som vanliga medborgare lider under har också sina fördelar. Byråkratin är enklare. En juridisk person måste bokföra alla sina transaktioner, även de mest vardagliga, och redovisa dem i bokslut och rapporter. Vill Haqvin köpa en katt, byta till sig potatis mot sin motorcykel eller sälja en cigarr, måste han ha kvitto på transaktionerna och han löper alltid risken att bolagsstämman ifrågasätter nödvändigheten av dem.
Visserligen är både hans styrelse och årsmötet mycket fåtaliga och illa besökta men pappersarbetet kommer han inte undan.
Haqvin är alltid mycket korrekt men när jag frågade rakt på sak hur han ser på sin situation, utbrast han: ”Contra proferentem! Jag hade nog föredragit status quo ante bellum i stället för att oväntat bli såhär sui generis. Men jag läste för mycket! Summum ius, summa iniuria…”.
Barn, läs inte för mycket på era läxor! Dem hinner ni med senare.