Hur doftar gult? undrade jag den 17:e ds.
Gults doft har egentligen en liten, liten anstrykning av rött. Inte mycket, bara så mycket som får rum på ett knappnålshuvud när alla änglarna är ute på uppdrag.
Men det är nog. Min mormor var finsk men hon hade en svart päls som hon bar vid högtidliga tillfällen. Ett sådant var Evangeliföreningens hundraårsjubileum i Åbo.
Gul doft är genomträngande men för den skull inte alls obehaglig. Gult blev hennes hår då hon blev gammal, det blev inte morfars. Han lyssnade i stället på väderleksrapporten vid fönstret och undrade om det snart skulle bli regn? Och det blev regn. Många, många gånger regnade det.
I regnet exploderar gult. (Med en liten, liten anstrykning av rött.)
En gång kände jag en kvinna vars alla minnen var gula. Hon hade levt i Sverige en stor del av sitt liv men det berodde inte på det. Den andra hälften av hennes minnen var nämligen svart – illsvart.
Hon kände inga dofter. – Du doftar gult, måste man därför säga, när hon var orolig. Eller: du är ren, ja, du kan närma dig mänskorna.
Hon blev inte gammal men att döden är en blekgul häst, det hör inte livet till, och nu skriver jag endast om livet och det livet tillhör.
Ja, blommorna! Igår sade Mona att hon gärna ville se gulsippor. De lär växa i Ekenäs.
GULT är ögonbedövande skönt för den vars ögon gulnat tidigt. De andra – mänskorna – tycker sig se grönt eller rött eller någon annan färg. Bara inte gult.
Gult smakar sol, tyckte Diktonius. Solsmakare är vi alla, åtminstone i början och i slutet av oss själva.
Och detta var svaret på frågan, ifall någon undrar hur gult doftar.