För den som sover finns inte tiden. Den ligger hoprullad vid sängens fotända. Det är fördelaktigt. Döden, säger Skriften, är som en sömn. Men sömnen fördenskull inte en död – när man sovit nog, vaknar man ju.
Nu talar vi på mänskors sätt om att gå i sömnen.
Då kan man starta vid fullbordat faktum och sedan utan gikt eller hälta röra sig mot nupunkten med en till likgiltighet gränsande lätthet.
Men det liknar bara, det är likgiltighetens motsats. Likgiltigheten kan göra detsamma men för sömnvandraren betyder ’samma’ ingenting. Eftersom världen består av elementarsatser och folk talar och förstår utan jämförelser.
’Pojken sover’ betyder ’pojken sover’. Medan ’låt honom sova!’ eller ’väck honom inte!’ är insvept i tidslakan och som sådant meningslöst, vaket strunt.
Det var när Rhode såg Petrus som han ”vaknade” ordentligt, slutgiltigt och ofrånkomligt för den gången, antar jag – åtminstone i de församlades ögon. Sedan följde tjattret, häpnaden och den ljustunga samvaron. Som när pojken i fönstret somnade under Paulus’ predikan, den pojken somnade alldeles som förr fast han sedan skulle vakna på det nya sättet.
Innan detta: Petrus bad i fängelset.
Och sedan fortsätter Apostlagärningarna. Efter kapitel tolv kommer tretton, och så vidare.
Vad änglar är otåliga! Men det måste så vara. Vi är så vakna, vi mänskor. Vi måste väl vara det då, för att kunna förundras.