Det är ju ändå rätt sällan man läser dikter av någon som känner döden och vet vad den är.
Heidi Liehu, som jag översatte för några dagar sedan, skriver också (och åter beklagar jag att alla rader här måste börja längst till vänster) såhär, fast på finska:
Jag är ensam
med döden
Den är rund
och svart
Den har ett ansikte
och den har inget ansikte
och ingetdera
tycker jag om.
Den tar inte i hand
Den ser inte på mig
och inte heller bort
Är det jag
Eller är jag inte
Den blommande rönnen
visste sedan
tusentals år
svaret och förblev vid liv:
Den älskar också
döden, sin död
som sitt eget barn
Det är livets villkor.