I smärtans kupoltält är luften tunn av hat. Där blir man aldrig hemmastadd.
Det finns ingen bot för smärtan. Den kroppsliga och fysiska livnärs av hatet. Det finns inte heller något hopp. Hon som hatar har offrat mina barn och därmed sörjt för att en ny generation skall hålla hatet vid liv.
Hon skall dö men hon vill dö i förvissning om att ingen lindring skall ges hennes offer.
Inget hopp? Nej, men vetskapen om att plågan skall upphöra en gång.
Kanske snart.
Men den skall fortleva i barnen, det har hon som hatar bestämt.
Tänk, att jag nu väntar på döden, ser fram emot den och förstår vad de menar som kallar den en befriare.
Omkring mig finns förebedjare som dagligen nämner henne som hatar vid namn inför Gud. Hon vet att inför Honom är hon maktlös. Den insikten ökar hennes raseri.