Han satte sig bredvid mig men på en högre nivå. (Det var kallt.)
Jo, han frågade nog artigt först: ”Får jag slå mig ner?” Men då bänken var frusen, satte han sig på ryggstödet.
Han hade svår- och skrivläsigheter, han hade haft arbete i en kassa och även om saldot i det långa loppet jämnade ut sig, var ledningen inte nöjd med hans felslagningar.
Han var bostadlös och liksom jag förargades han på hundarna. Ja, egentligen inte på dem, utan på de mänskor som lägger tid och pengar på djuren. Man öppnar hundspan och trimningsanstalter medan mänskor hungrar och går arbetslösa. Han hade noterat samma tendens som jag berört här: att de växer upp som vampar ur jorden, de skamlösa hundbutikerna. Och inte är det omsorg om djuren som driver mattar och hussar, nej, man skyr inga medel vid framaveln av söta, defekta och lidande raser för rosettindustrins behov.
Så skällde vi samman en stund.
Det var gott men snart kom den person jag väntade på och jag tror inte att jag ser Mannen på ryggstödet flera gånger.
Men rätt hade han ändå.