Stor som ett litet hus vältrade han sig framåt i den trånga kassakön. Jag tror inte att det var avsiktligt men en liten zigenerska, en försynt och korrekt liten herreman samt några barn kastades åt sidorna vid hans framfart.
Han hivade upp alla sina väskor och kassar på bandet och när han sedan radade in sina inköp, råkade han – helt utan avsikt – törna till den lilla zigenerskans lillebror, herremannen en gång till och ytterligare ett obestämt antal barn.
Hans kläder var medfarna, kanske var de rena, men helt hela var de inte. Jag fäste mig nämligen vid en liten detalj.
När han gick ut i detta oväder hade han tagit på sig ett par skor som var så slitna, att vänster stortå i sin helhet tittade fram. Som hans fötter var lika långa som han, var det en anmärkningsvärd stortå som exponerades för omgivningen.
Vi kommer ihåg mänskor och omtalar dem kanske på basen av något särdrag. Zigenerskans tår syntes inte under kjolen. Inte heller stack – förlåt blotta tanken! – den korrekta lilla herremannens stortår fram ur de välputsade skorna.
En kvinna som led av ångest fick en gång av läkaren rådet att koncentrera tankarna på sin stortå när hon kände obehaget komma krypande.
Detta var inledningen. Nu riktar jag uppmärksamheten på tårna och mitt egentliga spörsmål är: varför har tårna mellan stortå och lilltå inga namn, som fingrarna har?
Om bara jättens tre mellersta tår hade stuckit ut, hur hade jag kunnat tala om det för någon?