Det var den minsta demonstration jag sett, och det vill inte säga mycket.
Uppe till vänster på riksdagens trappa höll de till, en hög talare med en megafon. Där fanns en slogan på punkterad kyrilliska och en vindstekt flagga med grönt och gult eller rött.
En kvinna talte i -fonen men vinden tog hennes röst. Jag gick närmare. Det var ett främmande tungomål jag hörde men vi lärda har ett universalspråk:
– Quod erat demonstrandum? frågade jag alltså vänligt och de upplyste mig om att det gällde någon omstridd enklav i de forna kommunistländerna och dess invånares oförytterliga mänskliga rättigheter.
Jag nickade solidariskt uppmuntrande.
Senast jag stod på rikstrappan var vi många hundra, då gällde det att höja u-biståndet till en utlovad procent. (Målet har nu sänkts av Finlands regering och ändå har man inte uppnått det.)
En annan d. ägde rum vid Tre smeder. Då gällde det Polen – efteråt fick jag veta att hemlig polis övervakat oss och tagit foton. Det var i sig en ohemul kränkning; där fanns nämligen också några kvinnliga deltagare som säkert velat rätta till frisyren först, hade de bara vetat.
Var det allt?
Ja, sedan dess har jag enbart vandrat i enmanståg, tyst och förbisedd. Det är inne med ensaksrörelser, nämligen. Men infiltratörerna hänger med, nuförtiden dock internaliserade i form av samvetet dom kallar’t.