Jag läser inte tidningar och jag har varken radio eller TV. Därför är jag ofta ovetande om många nyheter.
Jag visste ingenting om skådespelarstrejken förrän jag blev upplyst om den en natt.
Jag hade somnat som vanligt – exakt när och hur, det vet jag inte. Som så ofta förr drömde jag att jag befann mig i ett hus där jag bodde i barndomen.
Det var tomt. Alldeles tomt. Jag vandrade omkring i rummen och fann att allt var så märkvärdigt realistiskt. Allt var som det är i vaket tillstånd.
När jag kom ut på gården, satt grannpojken där. Men han bara satt. Han läste inte ens Helsingin Sanomat som han brukade och han svarade inte på mitt tilltal.
Jag gick vidare till grannens. Grannasfar och -mor satt stilla i stugköket. Inte heller de yttrade ett ord.
Detsamma upprepades med mina syskon. Mina föräldrar. Mina lärare. Småningom med allt flera medlemmar av familj och släkt och vänner och studie- och arbetskamrater. Slöa och apatiska var de alla och inte ett ord fick jag ur dem.
Till slut tänkte jag att jag måste agera själv, på något sätt. Jag försökte improvisera något slags befängd handling – sådär som i drömmen. Jag skulle just flyga mot taket då där var en okänd man som ingrep! En okänd karl med en bindel på armen, med tankeöverföring lät han förstå att det inte gick för sig med någon som helst aktivitet just nu.
Jag gav upp.
Hur det fortsatte minns jag inte men jag vaknade sent. För första gången på mycket länge kände jag mig också utvilad. Fortsätter strejken? Det vet jag inte, det rör mig inte, det bryr jag mig inte om.