På tal om fyllbultar och obefintliga stränder.
Den minnesgoda läsaren vet att jag en gång skrev om en annan existentiell fyllbult. In vino veritas.
Jag kom i tidernas begynnelse aningslöst släntrande från universitetets teologiska fakultet med en portfölj i handen. Fyllbulten – vi kan kalla honom Kriton – hejdade mig och sade:
– Om där är tillräckligt många böcker i portföljen, tror du att den börjar tänka själv?
På den tiden kan det hända att jag svarade något ur den marxistisk-leninistiska doktrinen, det är den enda som är tillräckligt absurd för att ha svar på allt: ja, om det ges ett språng från kvantitet till kvalitet.
Jag kunde också ha svarat den e. f. att Sokrates räknas som en av de främsta filosoferna i den västerländska tankens gryning. Han hävdade att en vis man – en verklig sofos – är den som vet att han ingenting vet.
– Ja, skulle den e. f. Kriton ha svarat den gången, men kan många böcker också göra en portfölj vis?
– Jag vet inte, skulle jag ha svarat, hur det förhåller sig med andras portföljer. Men min portfölj är vis.
– Bevisa det! skulle Kriton ha sagt.
Och jag skulle ha vikt upp min portfölj till hans beskådande.
Tom!