Det var en gång en far som berättade sagor för sina barn.
En kväll ville de höra sagan om grodan som blev en prins!
– Det var en gång, började fadern. Det var en gång en prinsessa som kysste en groda och då förvandlades grodan till en mänska, en ståtlig prins! Och så gifte de sig och levde lyckliga i alla sina dagar…
Barnen somnade. De tyckte om sagor. De visste ju att allt detta inte hänt på riktigt och pappa visste att de visste. Men det var roligt att tänka sig det och fantisera.
På morgonen gick fadern till sitt arbete. Han var lärare för stora barn. Här, i gymnasiet, berättade han för barnen om hur grodliknande djur för miljoner, ja, miljarder år sedan kravlat upp på land och långsamt förvandlats eller utvecklats till mänskor. Ja, alla – också prinsarna – härstammar från dessa grodor.
De flesta eleverna var uttråkade men några lyssnade intresserat. De ville veta var man hittat alla dessa mellanformer mellan grodor och mänskor, som fanns i lärobokens illustrationer. Och alla dessa varelser mellan apa och mänska? Var kan man få se dem? På naturhistoriska museer?
– Nej, sade läraren. De finns ingenstans. Bilderna är teckningar, så som vetenskapsmännen föreställer sig att de ser ut. Ännu har man inte hittat dem.
– Hur kan man då lita på allt som står i läroboken? Finns det inga bevis alls? undrade en av eleverna.
– Det kommer en gång att finnas, sade läraren.
De stora barnen nickade allvarligt. De tyckte inte längre om sagor men de visste att de måste lära sig dessa berättelser. De måste själva berätta dem när de blev vuxna för att få sina examina, för att få studera vidare och för att få arbeten och tjänster.
De måste också en gång berätta dem för sina barn. Men inte när barnen ännu var så små att de kunde skilja mellan fantasi och verklighet.