En förskrämd liten tant hejdade mig på perrongen i Mellanby. Hon satt gömd och hopkrupen i bortersta hörnet men längre bort skränade ett ungdomsgäng.
– De har härjat här länge nu, sade hon. De har slagit sönder skyltar och fönster och jag vågar inte gå dit för att stiga på tåget.
Jag gick ditåt. Jag frågade vad de höll på med men de hörde inte på. En lång räkel i en svart tröja med Mercedesemblemet på bröstet anförde den berusade skaran. Andra hoppade över ett stängsel och placerade föremål på skenorna för expresståget.
Som alla välinformerade läsare vet, har jag ingen telefon. Vad gör det? Jag drog upp handen ur fickan i stället och talade med den.
För handen berättade jag med tydlig röst vilka de var och vad de gjorde. Jag beskrev deras utseende för min hand och uppmanade den att genast komma till platsen.
Min hand var genast införstådd. Och ungdomarna skingrades snabbt som om de hade agnar på vinden.
På kursen för blivande bloggskribenter fick vi lära oss att det viktiga inte är vad vi skriver utan vad folk tror att vi skriver.
– Tusen tack, sade tanten.