NÅGRA ORD OM SEDVÄNJOR OCH KARAKTÄR I ROVANIEMI RESP. DET FJÄRRAN ARABIEN
– Båtflyktingar från Rovaniemi! sade vattusvenskarna föraktfullt om arbetssökande finländare som kom över till Umeå från Vasa.
Rovaniemi är en stor ort.
I inre och själsligt avseende. Av de mänskor, främst unga män och kvinnor, som i sommar gett mig hjälp och vägledning på vägen, kom en oproportionerligt stor andel från – Rovaniemi.
Jag var aldrig själv där. Staden är stor till ytan och invånarantalet är omkring 35 000, uppskattade en ung dam.
En ung man, vid ett annat tillfälle, gjorde samma bedömning som hon: där uppe i norr hjälper man varandra och tar hand om varandra. Och man lägger inte bort den vanan för att man av en eller annan orsak flyttar till huvudstadsregionen.
Ni vet ju, det där lilla torget i Stapelstaden i Helsingfors – där stod just en tiggare som mjäkigt och högljutt ansatte mig upprepade gånger när jag slagit mig ner i ro för att glo på folk. Han ljög som en muslim om hur han saknade mat och pengar och allt det vanliga, där han stod och sålde en finskspråkig tidning som ger provision.
Jag hade ändå betraktat honom i timmar och dissekerat hans tillvaro i tankarna. Sett sedlarna. Och hans kvinnliga kollega, islamissan som vanligen sitter där, hon är vänlig och glad och alls inte påstridig. Hon ler så varmt och gott och medlidsamt när jag vänder mina tomma fickor ut och in på klingande arabiska. (Vi äro goda vänner.)
Stapelstaden har regionens roligaste muslimer, de har en samlingslokal där och männen går omkring och in och ut i långa kjolar. Då borde man verkligen få glo i fred.
Vattusvenskarna borde för sin del verkligen överväga huruvida det inte hade varit bäst om de senaste decenniernas inflyttningsvåg hade utgjorts av folk från Rovaniemi.
I stället för de som kom.
– – –
P.S. Jag tror jag skall börja med rubriker. Man måste alltid förnya sig, sade fröken Cederfin.