Hans mormor hade skrivit en bok, sade han och visade mig den. Jag hade inte läsglasögonen med mig men han sade att den var mycket viktig.
Antagligen hade den ändå mest privat intresse. Författaren hette Smith, om jag förstod honom rätt, och någon sådan minns jag inte från mina litteraturstudier. (Bara ’Psmith’ men det var hos Wodehouse.)
Men den hade tydligen affektionsvärde för honom. Han kunde inte svenska och hans finska var inte flytande. Engelska vägrar jag alltid att tala och tyska kunde han alls inte. (Ryska frågade jag inte ens om, han såg inte precis ut att tillhöra intelligentsian. Spontant skulle jag ha gissat att han kom från USA.) Vi fick försöka förstå varandra bäst vi kunde ändå.
Hans mormor hade varit en stor lögnhals. I litterära kretsar omskriver man ett sådant omdöme med att hon hade en stor och kreativ fantasibegåvning. Hon förde fram vidunderliga släkthistorier i sin bok och skrönor om interplanetariska utfärder. Litet enformiga, kanske, det är inte intressant med långa uppräkningar av likartade drömmar. (Med reservation: hans svenska var alltså usel och jag kan ha missförstått.)
Science fiction har aldrig intresserat mig. Men jag bad honom hälsa mormor och vandrade vidare. Jag gick över till andra sidan gatan och där stod han också!
Då klarnade det.
Det var inte han, det var en ung man nästan identiskt lika klädd och med en likadan bok i handen. Boken var inte mormors. De två unga männen representerade en sekt som kallar sig ”Jesu Kristi kyrka av de sista dagarnas heliga”.