Mötet med ballerinan (del 1192) fick mig att befara brister i min bildning.
Så jag går på baletten. Det är en gratisföreställning för vandrare med staden som arrangör, en sen kvällsperformans.
Jag står under hållplatsens tak, ingenstans är jag på väg men den ger mig skydd för regnet som dragit förbi. Artisterna kommer gående, nästan släntrande.
Ljusa är de båda två och scenkläderna ljusa; båda är längre än jag, flickan aningen längre än pojken. Sjutton år, eller aderton? De talar svenska livligt och högt men inte upprört och med tydlig diktion. Kanske har pojken duckit – inte mycket, om så är fallet.
De sätter sig bredvid varandra med sänkta huvuden, böjda över mobiltelefonerna. Bådas hår är långt; flickans är längre. Publiken har ännu inte infunnit sig men nu börjar vi.
De lyfter huvudet, blickar åt skilda håll. Uppstår frågan: när kommer bussen, vilken skall vi ta?
– 14?
– Nej, 12!
De reser sig, ser på skyltarna, sedan på varandra. Med lyfta telefoner kretsar de runt varandra i snäv cirkel.
– 37?
– Nej, 52!
De sätter sig igen. Dansen går vidare.
Tyst beundrar jag begrundande föreställningen, vågar inte störa. Koreografin. Rörelsernas samstämmighet, uttrycksfullhet och samtidigt behärskning. Scenspråket anpassat till den karga omgivningen.
Omkring oss lägger Regissören staden i skymning.
Publiken kommer rullande till sist, bromsar in. En andfådd och springande barnvagn likaså. Ingen applåderar när de kliver på framtill. Bara en svart, lätt nickning av chauffören.
Men bussen slår upp dörrarna och niger.