En råstark fjäril dansade obehindrat mot vinden men mänskorna hukade sig för sciroccon från Vanda. På torget, skvären, vad de kallar det, uppstod en riktig tromb. Den största jag någonsin sett och jag har ändå sett och erfarit mycket i mitt långa liv.
Skräp, löv och kvistar lyftes högt upp och utestolar vältes. Och den tassnade inte av utan rörde sig sakta i västlig riktning.
Jag tittade mig omkring. Där satt bara en fyllbult på en bänk av järn. Ingen annan såg mig. Hastigt gjorde jag ett överslag av trombens fart och riktning. Det var två-tre kilometer att gå till den plats dit jag skulle, en trist förort. Jag var trött.
Alltså klev jag in i stormens öga. Där var faktiskt helt stilla. Och sakta lyfte den mig och förde mig uppåt.
Det var molnigt söderut och det skymde redan men i höjd med trädtopparna hade man utsikt in mot Helsingfors. De nybyggda tornhusen i Malm lyste i olika färger, som en regnbåge. En riktig regnbåge, eller ansatsen till en sådan, syntes ovanför Rönnbacka. Jag såg att trafiken på Ring I stod stilla.
Kanske ett träd hade fallit över vägen.
Upplevelsen var på något sätt overklig fastän jag visste att jag inte drömde. Och jag kom att tänka på att det möjligen hade varit en aning obetänksamt av mig att ge mig in på detta. Men jag måste ju besluta mig snabbt och jag kunde därför inte konsultera någon auktoritet eller fråga nätet först.
Vindar väntar inte.
Tromben ven och försökte tjuta men den var jämn och rätt behaglig. Naturligtvis kunde jag inte räkna med att bli levererad exakt till den adress dit jag var på väg men min promenad förkortades ändå högst avsevärt. När jag långsamt sjönk mot jorden igen, var jag nämligen bara hundra meter från min destination. Jag fann att man kan ändra riktningen på en tromb när man befinner sig mitt inne i den genom att luta sig åt något håll. (Varning: detta gäller bara små tromber och finländska förhållanden.)
Katarina stod på höghusets gård. Hon är en inflyttad holländska som är ute i alla väder. Hon såg litet förvånad ut då jag kom ner men hon är en sådan där som luktar på blommor och matar rådjur, så hon sade ingenting. Bara ett kort ”hej”.
Jag ringde på dörren i en annan trappa. Den jag tänkte besöka var inte hemma.
Det var nog bra ändå att jag tog tromben. Det gick inga bussar tillbaka till centrum och jag blev trött när jag vandrade tillbaka i ovädret. När man blir äldre måste man idka kroppsrörelser med måtta.