I en servicelucka satt en långskäggig man och sov.
Spindelväv täckte hans huvud och armar och många lager damm låg på golv och skrivbord. Fjäderpennan hade fallit ur hans hand, bläckhornet krossats och dess innehåll runnit ut. Travar av dokument växte mot taket, somt hade fallit på golvet och låg nu där som en mjuk matta av opartisk förgänglighet.
Men jag var tvungen att störa.
Han var en officiell person och statlig lön inflöt varje månad på hans konto, även om han knappast rört pengarna på mycket, mycket länge. Mitt ärende var likaså officiellt och tvunget.
När jag hostade lätt, öppnade han långsamt det ena, seende ögat. I hans gammelmansblick tyckte jag mig för ett ögonblick varsna en igenkännandets glans i den vattniga hornhinnan.
Det var en riktig iakttagelse, ty efter att omständligt ha klarat strupen pep han, med en darrande stämma som tycktes komma någonstans långt ifrån, följande digra ord:
– Hej, vi har setts förut! Du var min lärare när jag gick på högstadiet!