Ja, det är verkligen rätt ofta jag tvingas fråga om vägen. Skyltarna för cyklister och fotknölar är inkonsekventa och bristfälliga i all sin mänsklighet. Men man vill ju inte tvinga folk – de ser ut att ha mycket bråttom, de rusar och är ofta genomsvettiga – att sakta på stegen, plocka något ur öronen och anlägga en trots-allt-vänligt-frågande-för-han-är-ju-gammal min.
Här kom en vanlig ung man gående någonstans i Centralparken utan proppar och utan jäkt. Vartåt ligger Månsas? undrar jag därför vid korsningen.
– Jag är inte ortsbo, säger han vänligt ursäktande. Men han väljer ett ord som betyder ungefär ’landsman’. Så varifrån är du då? undrar jag spontant.
– Jag kommer från Uttar Pradesh, säger han.
Ett skämt? Han är solbränd men han ser purfinsk ut och han talar finska sådär som unga finnar talar.
Han har inte bråttom, han berättar sin historia. Det är omkring ett tusen femhundra år sedan finnarna lämnade Ural av en okänd orsak eller kanske utan något särskilt syfte alls. De bara dalsade omkring, tills några styrde kosan mot Finland och andra i andra riktningar.
Hans familj tog vägen till Indien och Uttar Pradesh. Inget märkligt alls, säger han, ser du på kartan så ser du att avståndet dit från södra Ural är ungefär lika långt som till Finland. Och det är inte lika kallt på vägen.
Aralsjön passerade de på vägen, och Kabul, och Delhi.
Och hur kommer det sig att han nu är här? Jo, han deltog i släktens årliga lotteri, de är omkring femhundra personer som bevarat sitt finska språk inbördes genom seklerna. Första priset var en resa till Finland. Du hittar dem inte ens på nätet, det finns så många oregistrerade folkstammar i Indien.
Han vann inte men släktens storkommendör – Kyösti LXVIII heter den nuvarande – har enligt gammal sed rätt att utse också en andra vinnare vart tvåhundrade år. Och nu föll valet på honom.
Ensam i Finland, i främmande land! Hur klarar han sig? Var bor han? Hur hittar han fram?
På hotell. Man har ju dock sparat i tvåhundra år. Rika är de inte men det är märkligt hur mycket man får ihop under en sådan tidrymd med gemensamma ansträngningar. Beträffande navigeringen förklarar han att han kommunicerar telepatiskt med den stamfrände som administrerar släktens datorer och mobiltelefoner.
– Nae, invänder jag, sådant där tror jag inte riktigt på…
Det är lika naturligt som flyttfåglarnas orienteringssinne, säger han litet irriterat. Man kan beskriva det som ett slags strålning. Bofasta européer har förlorat sinnet, eller känsligheten, för det. Men särskilt i trakterna kring Aralsjön, den var ännu större — ja, hallå?… (Plötsligt avbröt han sig. Han sade ut i tomma luften: ”Jag står och pratar med en person just nu. Kan jag kontakta dig senare?”) … på den tiden, det var viktigt för farfars farfars farfars osv. att inte förlora kontakten med de andra i öknen. Vi – de – passerade sjön i två grupper, för säkerhets skull på olika sidor.
– Och nu, säger jag litet ironiskt, nu vet du inte ens var Månsas ligger?
Han ser allvarligt på mig. Det tar vi reda på, säger han och sluter ögonen, koncentrerat. Men nu är det något som inte stämmer.
– Jag begriper inte… säger han. En ymmärrä… jag kan faktiskt inte se den platsen!
Så var det alltså med den saken. Men en tanke drabbar mig. För hundra eller tvåhundra år sedan hette platsen inte så – den hette inte ’Maunula’ som vi nu står och pratar om. Den hette verkligen Månsas, på ren svenska. Försök med ’Månsas’ säger jag!
Och nu lyckas han. Glatt visar han med hela armen: Ditåt! Nu ser jag ’Månsas’! Och: Vi är ju faktiskt inkräktare, vi finnar! Detta vackra land tillhör egentligen er svenskspråkiga. Men när ni tog emot oss så vänligt, gjorde ni er själva en björntjänst i det avseendet.
När jag fortsätter, tänker jag att det är överflödigt att berätta något för andra än dig som läser detta just nu. Man stämplar så gärna en skribent som fantast eller lögnare, rentav.
Dessutom – och detta är dagsens sanning! – har jag egentligen alla fakta ovan från Miranda, drömkvinnan från i fjol vid Tasträsk. Om du bara hade övat dig, skulle du också se henne framför dig just nu.