Bland mina läsare finns ivriga drömtolkare. Jag har inte tagit hänsyn till deras behov på länge, nu är det dags.
Jag befinner mig i Kaskö. Jag letar efter ett hus som tillhörde ett äldre par, familjebekanta till oss – dvs. till mina föräldrar. Jag hittar det inte fast jag borde veta var det finns. Det är ju bara två kvarter och sedan till vänster från farmors hus.
Så är jag ändå plötsligt där. Det finns flera mänskor i huset. En lång man talar till mig på svenska. Jag undrar hur han vet att jag talar svenska; har vi träffats förut? (De andra talar ett omärkt, gemensamt drömspråk.) Nej, det tror han inte. Men han ger mig något råd som jag glömmer om hur jag skall hitta det hus där jag redan befinner mig.
Tre eller fyra män sitter vid ett bord. En av dem stiger artigt upp för att visa mig vidare i huset men när vi stiger in i rätt rum är han någon annan. Båda är mig obekanta.
Plötsligt kommer en flock yngre kvinnor och jag får på något sätt veta att de tillhör något slags förening som sammanträffar här. De passerar snabbt. De har jackor som liknar träningskläder men jag hinner inte se någon text på ryggarna eller uppfatta några ansikten. Föreningen har ett finskt namn. Dess syfte förblir oklart.
Nu är jag då framme. Jag berättar för någon varför jag är där – det är bara för att uppliva gamla minnen. Hon berättar vänligt att hon är inflyttad och nämner varifrån hon kommer; det minns jag inte heller. Rummet är en stor öppen vind, oinredd. Varför det? Någon ger mig en förklaring som verkar rätt logisk men jag minns den inte. På golvet finns ljusa och breda hyvlade plankor, inga mattor.
Där finns dock ett brett, rejält och mörklackerat skrivbord och en mängd breda och bekväma stolar att sitta i. Ett ypperligt arbetsrum! tänker jag.
Men huset har en brandvägg som upptar hela gaveln, i drömmen liksom i verkligheten. Den består av murade tegelstenar och jag tänker på vilket arbete det varit för mina föräldrars vän att färdigställa den – nödvändig för brandskyddet och det näraliggande grannhuset.
TIPS: Jag har just kommit från en veckas vistelse i en bostad som en vän ställde till mitt förfogande under sin semester. Den hade ett likadant arbetsbord och bekväma stolar hade den med.
PRELIMINÄR TOLKNING: Huset är alltid jaget. Att vindsvåningen inte är inredd tar jag som en vänlig gest till mitt medvetna jag från mitt undermedvetna. Där finns ju dock arbetsbordet och stolarna – det viktigaste, eller hur? Ordning och prylar, blommor och prydnader verkar bara störande på inspirationen. Dem skall man äga invärtes.
Och alla dessa mänskor, vilka var de? Huru skulle vi veta det, svarade Bemböleborna med en mun.