Det finns i en snabbt växande förort ett gammalt, litet och rödmyllat hus på en plats som man inte kommit åt. Det är inbäddat i grönskande träd och omgivet av terräng som omöjliggör rad- och höghusbebyggelse där.
Men när jag vandrar förbi, gapar rutorna med tomma blickar och jag ser att några är sönderslagna. Man har låtit huset förfalla.
Varför, varför!
Där står en gul bil och två män, den ena har spetsiga skor. Honom frågar jag vad det är som händer.
Det visar sig att han är en ledande ansvarig för stadsplaneringen. Han berättar att man gör det för invånarnas trivsel. Man skall riva huset.
Varför, varför?
Jo, anblicken av ett sådant hus skulle för invånarna utgöra en alltför outhärdlig kontrast till den tillvaro de nu tvingas framleva bland tornhus, betong och asfalterade leder. De skulle börja vantrivas. De skulle förstå hur illa de verkligen mår, om de fick jämförelseobjekt. De gamla kunde minnas! Och vi slår vakt om seniorernas välmående, säger mannen med skorna.
Och deras trivsel.