Det vansinniga modet med tatueringar på kroppen – texter och bilder – har fått mig att tvivla allt mera på mänskosläktets framtid.
Texterna, i den mån man tillåts läsa dem av rena anständighetsskäl, är vulgära plattityder. Men en såg jag!
Det var en man som på armen hade stora och tydliga bokstäver, orden – om man kan kalla dem så – spretade litet åt olika håll, ungefär som i en serietidning.
Texten var, ungefärligt återgett ur minnet: HA HA HA HA och HI HI HI HI
Min tanke går till Johan Henric Kellgren, vars dikt Mina löjen första gången publicerades i Hwad nytt? år 1778.
Intet nytt.
Dikten behandlar vår löjliga värld i dess olika stånd och sysselsättningar och avslutas med en satir över det egna jaget. Är jag inte också själv en av dessa beskrattansvärda?
Håll upp! – Jag nog min dårskap ser;
Jag, som en ann, åt svaghet skattar,
och då jag högt åt andra skrattar,
jag åt mig själv i tysthet ler.
Det gör jag och den okände också – vad annat kan vi väl göra? HAHAHA! HIHIHI!