Nå, jag vandrade nu dit i alla fall. Fast jag tänkte att där kommer att vara smockfullt som på Pugilistförbundets årsmöte och det likar jag inga – men nej, inte en kråka på simstranden! (Faktiskt hade inte ett moln blygt visat sig vid hosironten.)
En tant kom dock efterhand. En vanlig inledningsreplik för obekanta tanter är: ”Hur många grader är det i vattnet?”
Denna tant klagade dessutom på att denna kommunala strand inte hade någon termometer.
Jag frågar aldrig efter grader. Det känns som ett slags misstroendevotum mot den Högste, Han som håller sparvarna i luften och ombesörjer att insjöar sommartid är isfria. Är icke detta nog?
Men tanterna är legio, de som nödvändigt vill veta. Vad skall de med denna uppgift till?
Det är inte en inledningsreplik i samma kategori som ”goddag” eller ”vackert väder”, konstateranden som inte är avsedda att bli motsagda eller rättade. Det är som om det var en uppgift de har rätt att få del av, något de behöver känna till och verkligen måste få veta. Trots att de simmar lika mycket eller lika litet ändå.
Det finns farbröder som för något slags bok när de doppat sig men de frågar inte mig om graderna. Ungdomar gör det inte heller.
En olöst tillvarons gåta till.
När jag kommer upp, har hon redan gått.