Han är en gammal man, det berättar han själv stolt: långt över åttio! Nästan nittio.
Han rör sig mödosamt och sjunker ner på den andra utestolen vid kvartersbutiken. Han ser dåligt och han hör illa. Han har haft ett slitsamt yrke och han känner sig mycket ensam.
– Men, säger han, nästa år åker jag till Paris!
Det förvånar mig något med tanke på att hans allmänkondition inte ser ut att vara den bästa. Ordnas det någon gruppresa dit för pensionärer? (Tyst: det följer väl en sjuksköterska med?)
– Nej, nej, säger han, han skall bevista de två sista dagarna av de olympiska spelen där! Han reser ensam. Han har studerat franska på egen hand och han är fäst vid Paris. Han trivs i latinkvarteren, berättar han. Och att åka tåg, snabbtåg, runtom i Frankrike går behändigt. Där dräller det minsann inte en massa löst folk på stationerna, som här!
Han ser ut att slumra till ibland men skenet bedrar. Med pauser berättar han om många resor i frankofona länder och andra.
Jag känner en lätt avund, eller är det en mindervärdeskänsla, tills jag finner ut att han aldrig varit i Kaskö.
Sedan får han syn på en gammal Citroën och överger mig för ett initierat samtal med ägaren.
Jag vandrar vidare.