Utan pengar, hur klarar sig en vandrare utan en nominell förmyndare?
Till exempel så här: en vandrare får ibland olika krämpor i fortkomstextremiteterna. Särskilt om skorna har stora hål.
Då kan han tvingas till biljettlösa sträckor per lokaltåg. R-kioskerna är stängda, myntautomaterna har dragits in på hållplatserna.
Så kommer en kontrollant. Inga vädjanden hjälper. Böter blir det inte men av med dig här! ”Man kan inte åka tåg utan biljett”, säger hon. (Det kan man naturligtvis göra! Men sådana är inte mottagliga för logiska begreppsargument.)
Vandraren sitter på stationen och betänker situationen. Då närmar sig honom en ängel i skepnad av en ung man.
– Ursäkta, säger han, jag hörde att ni talar svenska och hade problem med biljetten?
Så köper han mig en biljett!
Hur kan jag ersätta honom? Han viftar med handen. Behövs inte!
Biljetten är i kraft en kort, liten tid. På väg tillbaka vandrar jag, jag är ingen återfallsförbrytare. Men redan efter tio kilometer uppstår ett nytt problem – ett häftigt regn.
Jag står under ett tak vid en station och frågar min reella förmyndare vad jag skall göra nu då? Han svarar i form av ett stort, blått paraply alldeles invid mig.
Det har blivit kasserat och kastat av en okänd perfektionist men det fungerar.
Jag vandrar vidare.