XVII.
Den sommar då han fyllde fjorton eller femton år gjorde det ont.
Han klagade på magvärken och en kväll då han stod på yttertrappan kom hans far ut och frågade om den fortfarande håller i sig? Ja, det gjorde den. Och då han hade tårar i ögonen såg hans far att det inte var någon vanlig och övergående krämpa utan tog genast med sig sin son till den stora staden Vasa och dess centralsjukhus.
Vägen dit var omkring sjuttio kilometer. Han blev undersökt och plötsligt fick han lägga sig på en rullande säng och skildes från fadern – vilket betydde att han inte längre kunde kommunicera med den övervägande finskspråkiga omgivningen.
Han lämnades i någon korridor och var inte sjukare än att han kunde harmas över att klockan på väggen obönhörligt visade att sportnyheterna i radio kl. 20:50 kom och gick honom förbi. Till slut kom någon och han fördes vidare. Han blev trött och dåsig. Man tvingade på honom en mask. Nog yttrade läkaren ord men de var på finska, han förstod ingenting, och han gjorde motstånd.
När han vaknade var det i en sjukhussal. Han märkte att han hade ett bandage kring magen. Han måste ha blivit opererad!
En sköterska – eller var det en städerska? – kom in. Han skulle ha velat fråga henne men de förstod inte varandra. Men hon log varmt och gott bakom sitt främmande modersmål och det tröstade honom något.
Denna upplevelse och den grymhet och likgiltighet personalen visade en svenskspråkig var en skräckupplevelse.
Men småningom kom ju föräldrarna på besök. Hans äldre syster kom också, med en pojkvän som senare försvann ur hennes liv. Hon förblev ogift till sin död.
I början var det tungt att gå i sjukhusets trappor. En klasskamrat såg han på avstånd där ute. Och en dag hämtade föräldrarna honom hem igen. Han hade fått pröva på Finlands nya negerproblem, motviljan och avogheten mot svenskan, men blindtarmsoperationen förflöt utan komplikationer och hans konvalescens likaså.