Jag blev inviterad till en jordfästning. Den avlidna var inte en bekant till mig men en av hennes nära anhöriga hade bett mig komma. Han var nämligen mycket ensam och han ville också ha någon på plats som han själv bjudit in, så som de andra släktingarna hade.
Så jag satte mig långt bak. De närmast sörjande satt ju längst framme. Det var mest äldre män, klädda i svart som sig bör. Några äldre kvinnor satt på andra sidan mittgången.
Det var tyst och jag satt och läste texterna på ryggarna. ”Döden är porten till livet”, stod det på två av dem. De satt bredvid varandra, kanske var de bröder. En annan mans ryggtavla förkunnade: ”Vi sörjer inte utan hopp!” Texten på klänningarna var svårare att se, de var ju mindre men jag kunde fylla ut luckorna i minnet. ”…och anar icke / stunden” stod det i två kursiverade rader i klarrött mot det mörkblå på en klännings rygg. Texten började på framsidan.
Tillfället var ganska kort och man gick därefter mot det rum där minnena skulle avhandlas till kaffe och lågmält samtal.
Det var en mycket het dag och jag gick ut en liten stund för att svalka mig. På trottoaren vandrade unga mänskor, de verkade ha bråttom. De flesta var klädda i T-skjortor, alla helt vita eller enfärgade och utan vare sig texter, bilder eller symboler.
Och det är ju som sig bör, vad av bestående värde kan väl främlingar ha att meddela varandra mitt i vardagens jäkt?