XIII.
Det hände en gång att ett bekant par berättade för min far om sina semesterplaner.
– Vi kommer att åka till Baden-Baden, sade de.
– Jaså, sade min far. Ja, själv åker jag till Kaskö-Kaskö.
Vad far säger är alltid det rätta. Ty Kaskö är en riktig stad. Omsluten av Närpes men en ö med breda gator och avenyer, knappa tusen invånare, landets utan konkurrens minsta stad.
Och trots bristen på geografiskt avstånd är Kasködialekten annorlunda än den man talar i Närpes.
Min far kom från Kaskö. Min farfar dog när jag var nyfödd men min farmor bodde där under min barndom.
Hon bodde i ett gammalt och medfaret trähus, utan bekvämligheter – eller de infann sig först efterhand. Utedasset var nära att störta omkull men gjorde det inte. Gräset var högt bland förvildade bärbuskar men där fanns jordgubbar! Planket skulle också ha rasat utan stödåtgärder. På vinden fanns gamla rikssvenska veckotidningar! Med Kronblom och Tjalle Tvärvigg.
I Kaskö är det alltid sommar. På granngården fanns en förunderlig blomsterträdgård och min syster och jag skickades ibland till ett litet bageri med en slant för att köpa missbildade pepparkakor som smakade mycket, mycket bättre än de vällyckade.
Vad är baden i Baden-Baden mot stranden i Kaskö och utsikten mot Esköjen? En gång åkte vi i en gammal motorbåt i sundet och från en av de höga, stora båtarna i hamnen såg jag en riktig neger dyka ner i vattnet.
Sådana fanns inte i Närpes. Men nu heter de inte ens så längre.