«

»

maj 19

Möten, virus och mänskor, del 1166

VI.

Och hans egen studiegång? Och den traumatiska inledningen?

Han besökte ingen barnträdgård – som hans yngre syster kom att göra. På sommaren fyllde han sju år och på hösten började skolan.

Staden hade en stor centralfolkskola, en gåva av vänorten Halmstad efter kriget. Där skulle han börja. Han hade en kamrat som bodde tvärs över gatan på andra sidan Esplanaden men distriktsindelningen var sådan, att kamraten kom till en annan klass, en parallellklass.

Han fick en splitterny ryggsäck, en mörkgrön med ljusbruna remmar. Någon av föräldrarna följde honom antagligen till skolan den första dagen. Där fanns en slänggunga på gården, barn hängde i rep och snurrade. Den prövade han aldrig.

Upp till klassrummet gick många trappor och korridorerna var många. Men så började det traumatiska.

Klassen skulle gå på en rundtur i skolbyggnaden och hans lärarinna sade att han måste stanna kvar och vänta på dem tills de kom tillbaka – som straff för någonting, han kunde inte begripa vad. Och efter maten i skolans stora matsal fick han sitta kvar när alla de andra gått tills han ätit upp en äcklig smältostbit i en liten triangelformad förpackning. Varför?

Den gick ner till sist, bruten i små smulor liksom hans hjärta. Innan läsaren också blir förtvivlad vill jag nämna att detta varade endast en kalendermånad – trettio dagar (lördagar var också skoldagar på den tiden).

Sedan flyttade familjen igen, hans far blev länsman i Närpes. Och här var hans lärarinna i småskolan raka motsatsen till den stränga och elaka R. i Hangö. Det var som om han blev litet av klassens favorit för L. i Närpes.

Den första dagen i den nya skolan, en månad efter skolstarten, gav han sig iväg hemifrån till fots med sin far men lyckades övertala fadern att vända om på halva vägen. De gjorde ett nytt försök följande dag och då gick de ända fram.

Han hade inte behövt vara ängslig.