II.
Hans syster dog för tio år sedan ensam i sitt hem. Exakt datum vet endast Gud och det är nog. Hon gick i skolan i Hangö och där det på den tiden fanns en möbelaffär i änden av gatstumpen, spelade hon boboll med sina kamrater – bland dem också hans kusin och hennes blivande man. En gång for ett flygplan högt över staden och någon av de spelande sade att det ser ut som om det far med ”fem kilometer i timmen” men i själva verket är farten många hundra kilometer i timmen.
Av någon anledning minns han de orden. Själv för liten att spela boboll med de äldre satt han i ett hörn av skolbyggnaden och lekte trafik i en sandhög med små leksaksbilar och lärarens son, som var ett år yngre än han och sedan åkte till Afrika med sina föräldrar som blev missionärer.
Innan de åkte gav han sin kamrat en avskedsgåva. De satt under golvet till bostadshuset i källaren som doftade jord och han gav honom en gul buss av plast, den hade innehållit saft.
Han och hans kamrat gömde sig också en gång i en skrubb i skolbyggnaden och hörde hur deras föräldrar ropade på gården och oroligt letade efter dem. Till sist öppnade kamratens mor dörren till skrubben och fann dem.
Hans äldre bror förbjöd honom strängt att gå in i broderns rum. Men en gång gick han ändå dit med kamraten och gjorde något ännu mera förbjudet – han tog en bild av kamraten, sittande på sängen, med broderns kamera.
När fotografierna framkallades, avslöjades också hans dåd. Men för en sexåring är preskriptionstiden kort och den hade redan löpt ut när beviset kom. Det torde därför inte ha blivit några efterräkningar.
Inte som han minns.