Idag är det Merjas namnsdag och då faller det sig nästan övernaturligt att berätta om mitt modesta möte med Merja.
Det är två år sedan redan och det inföll under den värsta epidemin. Alla bar mask!
Merja mötte mig med bil, jag hade ingen sådan, vi uppsökte ett café i närheten av den plats jag bebor.
Omkring oss satt folk – om man nu kan kalla dem så. Maskbärare, var de. ”Jag är en mask och icke en människa”, säger Skriften (Ps. 22:7), men det är en profetia och Ordet bör inte missbrukas för andra syften. Jag bara betonar motsättningen – mask / mänska.
Omkring oss satt maskar. Sina vita nunor vände de ibland ogillande mot oss. Vi firade orgier i masklöshet. Vi log åt förbuden. Vi tvättade inte händerna. Vi desinficerade inte skorna.
Vi hostade, nös i frihet!
Vi drack kaffe. Sedan åkte Merja sin väg igen.
Hj. Gullberg skrev en dikt, ”Människors möte”, som inte är dålig men som jag dock ville ge en något lyckligare och aktuellare formulering:
Om i en ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.
Krossa sin träldoms band,
skaka en medmänskas hand –
sådant var masklösas möte
i frihetens underland.
Dricka en kopp eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.
Jag har inte sett Merja sedan dess. Men det var ett länge befriande kaffe mitt i maskfolkets, i fiendens land.