«

»

apr 25

Möten, virus och mänskor, del 1142

Med turkmysteriet förhåller det sig nämligen så: Jag drack en oskyldig kopp kaffe och hörde en entusiastisk tant förhöra sig om varifrån caféts innehavare kom? – Från Turkiet, svarade han. – Merhaba, sade hon.

Sedan måste jag vänta länge på en försenad bekant. Det var sent och regnigt och jag fick sitta i en ensam liten grillkiosk. Han undrade var jag var hemma. Och varifrån kom ägaren själv då? – Från Turkiet, svarade han.

Så kröp jag in i en annan liten pizzeria och den hade en ägare. Han var turk, sade han.

När jag var ung, läste jag rikssvenska romaner. Personerna uppsökte ofta ”herrturkar”. Vad menas? Syftade man på Ture Sventons betjänt, herr Omar? Knappast. Det lät som om dessa herrturkar mest fanns i Stockholm. I Helsingfors stötte jag aldrig på någon sådan.

Åter en kopp kaffe! Vid kassan stod en ung dam. Som en eftergift till islam hade hon en svart duk på huvudet, i övrigt var hon västerländskt klädd.

Hon var ingen herrturk. Hon var en kvinnlig turk. (Därom kunde inte råda något tvivel.)

Wikipedia ger vid handen att Sturebadet och Södermalms badinrättning båda hade ”herrturkar”. Men Wikipedia berättar inte vad som härmed avses.

Men till slut hittar jag ’hamam’: ”Hamam eller turkiskt bad är den turkiska varianten av ångbad, ett slags bastu.”

Nå, jag har sett tiotals saunor i Berghäll och Hagnäs och Vallgård, men aldrig såg jag en turkisk sådan. Det förklarar saken. Det är tydligen en rikssvensk specialitet.

Och nu är vi med i Nato. Och de har tagit över våra caféer och pizzerior.