Om det inte blir ett abrupt emballage i väderleken, tar jag min debuttur på denna simstrand i morgon (idag).
Vattnet är visserligen ännu kyligt och mitt fysiska hjärta är inte mera vad det aldrig har varit. (Det andra är i bättre form än någonsin.)
Därför kan det ju också hända att det blir det sista jag gör.
Om så, är det en salig död. Dagen (gårdagen) var en premiärdag. Den första humlan. Tussilagon. Myggan. Blåsippan. Gulsippan. Svanarna. Med flera.
Och uppe på utsiktsplatsen gick ett mänskopar. Det syntes vad de talade om:
– Här, sade han och visade med en liten gest, här är naturen!
– Jaså, sade hon tvekande. Jaså… Verkar litet ostädat?
Sedan vandrade de bort. Han blå, hon mera gul. Sedan var jag ensam resten av eftermiddagen.
Jag grubblade på turkmysteriet.