Där låg de!
Där låg de, pengarna, och blänkte gult i solen.
Det är ett välordnat samhälle vi lever i där också de fattiga kan hitta pengar vid vägen.
Femton cent är inte att förakta! Min tacksamma tanke gick till den som varsamt kastat sin tomburk i diket i stället för att – sådant händer i denna ondskans värld – först krama sönder den.
Men nu kommer en ung kvinna gående. Hon har en nyans mörkare hy, är hon en av grannarna?
Jag vandrar obekymrat vidare. När hon passerat, kan jag vända och plocka upp pengarna! Men folk kan ju få för sig att jag är en sådan där, en sådan där som samlar på tomburkar, om jag gör det inför hennes blickar.
Jag visslar inte men när vi passerat varandra, vänder jag.
Och då! Då får jag se det!
Hon utnyttjade min tillfälliga indisposition, hon plockade upp burken och tog den!
Nu håller hon den upp och ned, skakar ut de sista dropparna.
Det var väl det jag tänkte. Detta vackra vårväder kan bara inte hålla i sig.