En lök lösgjorde sig ur diset och närmade sig oss. Den tog till orda på finska.
Det var med det lilla lagerutrymmets hyrare den talade; med mig hade löken ingenting att avhandla och han noterade mig därför inte dess vidare. -Päivää, sade löken bara, och jag kontrade med samma partitivform av Dagen.
Sedan talade de om annat och jag lyssnade förstrött väntande tills ett skal ramlade av löken. Hans modersmål var svenska! Men då tog samtalet redan slut och jag och hyresmannen satte oss i paketbilen och åkte vår väg.
På vägen frågade jag efter lökens namn och hemort. Nu föll många skal rasslande till marken bredvid förarsätet.
Denna äldre man, en främling nu, var en mycket väl bekant och ofta sedd gäst i våra föräldrars hus när jag var ännu yngre än jag är nu. Och vi barn hade ofta, ofta besökt deras hem. Men det var på en ort fyrahundra kilometer härifrån.
Åren gick, han blev en lök, och en disig vårkväll ser jag honom igen utan att känna honom.
Kanske ser jag honom aldrig igen. Troligen ser jag honom aldrig igen.
Men livet självt är en lök. Skal efter skal avlägsnar vi i jakt på kärnan. Och ibland gråter vi.